Att överhuvudtaget lufta en idé om förändringar i barnbidraget visade sig vara ett intressant experiment. För det enda som Maud Olofsson egentligen sa häromdagen var att det var en idé vi kan titta på det (vilket är en rätt sund hållning till de flesta förslag) samt:

”att det upplevs som orättvist att många höginkomsttagare direkt kan sätta in hela barnbidraget på banken åt sina barn, medan låginkomsttagare är otroligt beroende av pengarna. Som parti tycker vi att man ska stärka ekonomin för dem som har det allra sämst, det har vi också gjort i vår inkomstskattereform”.

Det finns några reflektioner att göra kring den mediedebatt som följde. Dels var det ingen av proffstyckarna som tog samma utgångspunkt som Maud, att vi behöver fundera över hur vi stärker de svagaste barnen. Enligt Rädda Barnen lever 242 000 barn i Sverige i ekonomisk utsatthet.

Lena Mellin i Aftonbladet gick längst och ställde den retoriska frågan om Maud vill skilja ut barnen på skolgården. Hallå Lena! Den urskiljningen sker i dag, mycket påtagligt! Vid varje klassresa eller badhusbesök som barn från de mest utsatta familjerna tvingas stå över.

Medierna tog generellt ett annat perspektiv – höginkomsttagarnas eventuella förlust. Här gick TV4 längst och exemplifierade med en höginkomsttagarfamilj i Danderyd.

Pappans resonemang i intervjun säger rätt mycket om den svenska tankeramen.

”Vi betalar höga skatter och ska därför också ha bidrag”

Man kan ju också resonera annorlunda. Mindre bidrag – lägre skatter – och mer kvar i plånboken direkt. Men visst är även höginkomsttagarna viktiga. Den här regeringen har gått till val på att alla som jobbar ska få mer kvar, vilket knappast kan ha gått någon förbi.

Nu är det väl föga troligt att ett förslag om inkomstrelaterat barnbidrag kommer att genomföras – men visst berikar det debatten! Politiker med ett förhållningssätt att våga testa idéer och leda debatten borde hedras oftare.