Imorgon har jag jobbat här som politiskt sakkunnig i fem månader. På måndag börjar semestern efter medverkan på ett seminarium i Almedalen på temat Lärande som verktyg för regional utveckling. Inför semestern försöker jag göra vid det mest nödvändiga och komma i kapp saker och ting som inte hunnits med i denna intensiva tillvaro vi lever i. Att avsluta och göra rent bord inför återkomsten i början på augusti, för naturligt med sig tankar på tiden som gått, allt som hänt, allt som vi gjort och inte gjort och kanske framför allt – alla vi mött.

Vi är i vårt arbete priviligerade med att ständigt få träffa intressanta människor och personer. Människor som brinner för sina idéer, för sina uppdrag, för sina företag, för en livskraftig bygd och region, för en bättre värld. Människor som är otåliga, som vill bidra, som vill uträtta saker och som har förväntningar på den här regeringen och det vi ska leverera den här mandatperioden.

Många är de som ger ny energi och inspiration, och den där nödvändiga beslutsamheten, när vi går i väggen med omständig byråkrati, sega strukturer eller motsträviga medspelare. Det är just i möten med alla dessa människor vi blir påminda om varför det är så viktigt att vi gör vissa saker eller på ett visst sätt. Att vi inte får ge oss. Att komma igen. Att se saker på ett nytt sätt och med andra ögon. Med nya argument och bevekelsegrunder att driva. För att det är för deras skull. Och allas vår skull – om vi vill att Sverige ska ta en tätposition i den accelererande konkurrens globaliseringen för med sig. 

Och emellanåt när jag hänförs av och blir ödmjuk inför alla dessa fantastiska personer, tänker jag på – trots vår långa ”att göra-lista” – att vi ändå lever i ett land med medborgare som besitter så mycket talang, så mycket kunskap, erfarenhet och ambition. Nog vore det väl tusan om vi inte skulle lyckas!  

Annonser