Sommarsemesterns sista vardag lyssnar jag på Sommar i P1 med socialdemokraternas ledare Mona Sahlin medan jag pysslar på här hemma i huset i Kuivakangas. ”Sommar” tillhör verkligen ett av mina sommar-måsten och det är alltid lika spännande att se vilka som kommer att sommarprata som att senare höra på programmen. I år har det dock blivit osedvanligt få program. Men Mona. Hon överraskar och överväldigar. I vart fall mig. Bra musik. Personligt och angeläget. Tårarna bränner under ögonlocken när hon talar om kräkklubben och Anna Lindh eller om hennes son som dog alltför tidigt.

Politiskt gillar jag hennes passion för lika rättigheter oavsett sexuell läggning eller hudfärg, mot hedersmord, trångsynthet och fanatism. Ett riktigt bra program med personlig touch kryddat med citat och minnesbilder. Fotbollsflickan i Rosengård som drömmer om att bli inte en ny Zlatan, men väl en ny Marta (förstås!). Kofi Annans kloka ord om att världen behöver fler barn som står vid sina föräldrars gravar, än det omvända förhållandet som det är idag och hur världens nöd och lidande skulle kunna lindras.

Mona Sahlin slår ett slag för politiken, demokratin och förtroendevalda. Om politiken som verktyg för förändring och hur politik gör skillnad. Om de hot och trakasserier som tyvärr också är verklighet till och med  för många av oss som är politiskt aktiva på kommunal nivå. 

Monas sommarprogram väcker ingen längtan till stenhårda konfrontationer, snarare dialog och samtal med ömsesidig respekt. Jag sätter punkt där och överlåter – när Mona också berör Nelson Mandela och hyllar honom med att låta Barbara Hendricks ljuva stämma ljuda till tonerna av Puccini – till andra, att anklaga henne för ett politiskt korrekt program. I liked it – for what it’s it worth.

Annonser