Vi kom hit igår. Till den fina, trevliga, vackra och gästvänliga staden Kalmar. Jag var här i somras, oförutsett, oplanerat men fick redan då goda vibbar. Några hektiska och intensiva timmar senare efter gårdagens ankomst, är jag om möjligt än mer såld på Kalmar. Det bor så snälla och hjälpsamma människor här. Inte för att det inte är så hemma. Eller i Stockholm. Men jag gillar Kalmar och de människor som bor, lever och älskar här.

Förutom uppgifter på dagens kommitté-möte där vi hanterat Centerpartiets nya Jobb & Företagande-program, har jag fått ägna dagen åt sedvanligt departementsgöra. Ännu en dag på jobbet. Another day in paradise. Men på distans från Kalmar med de möjligheter och begränsningar det innebär. Det känns bara så kul att vara här och nu!

Alla är så glada, humöret och stämningen är verkligen på topp i partiet! Det är vår första stämma sedan Maud Olofsson blev vice statsminister, näringsminister, vi blev Sveriges tredje största parti och vi tog klivet in i storstäderna. Också! Förutom våra kommunala valframgångar som tillsammans med Allians-kamraterna ledde till maktskifte också i Sveriges kommuner och landsting. Och valframgångarna hemma i Norrbotten i stort och förstås för oss i Övertorneå – Norrbottens starkaste centerfäste! Ja, ni hör ju själva, hur glad och stolt jag är över detta parti, dessa människor, denna ledare och vår förmåga att förnya och komma igen – precis när alla trodde att vi var uträknade.

De senaste dagarna inför stämman har ingen kunnat undgå medierapporteringen. Godmorgon världen – mitt favoritprogram alla kategorier i Sveriges Radio – hade ett inslag om vår ideologiska process, där man bl a intervjuade Maria Rankka, chef på liberala tankesmedjan Timbro. Ungefär samma vinkel körde Aktuellts 21-sändning ikväll med stå-uppa från Knutsson i stämmolokalsfoajén. Rapport igår hade ett trist men förutsägbart tema, (från Gäddede där några av oss var i måndags och där man har stora saker i görningen.)

Och även om jag kan gilla inslaget i Godmorgon världen och Aktuellt och tycka att det är bra beskrivningar över vår ideologiska resa, kan jag aldrig sluta förundras över att ”de”/”experterna” och förståsig-påarna så ofta påstår och gör sken av att det här är rätt nytt, att det är stort (i klass med moderaternas makeover) och att det skett i tysthet. Sanningen är ju den, enligt mig, att de bara inte var med och/eller inte trodde på oss. Vi som var med kommer ihåg hur hårt det satt fast. Hur nedlåtande många var då. Journalister, företrädare från andra borgerliga partier. De raljerade friskt med och över oss och vi var ett litet ängsligt parti som hukade och velade. Innan vi insåg vad som behövde göras. Och gjorde det. Allt medan samma experter och förståsigpå-are mest ville diskutera och ifrågasätta när vi skulle åka ut ur riksdagen. Det kan man gärna erinra sig gånger som denna.

För oss som var med då, som kommer ihåg att det var under Lennart Daléus partiledartid partiprogramsgruppen tillsattes, och som kommer ihåg hur Henrik Sjöholm, Andreas Carlgren, Ola Alterå, Kristina Jonäng, Åsa Torstensson, Anders Ljunggren m fl (bara för att nu nämna några) slet för att hitta tillbaka till Centerpartiets ideologiska rötter i kampen mot kollektiv, monopol, övertro på stordriftsfördelar och centralisering, för att sedan med varsamma händer restaurera detta arv och tankegods – känns den så numera vanliga mediabeskrivningen hyfsat snuttifierad och ytlig.

Då känns det som att omvärlden, vad vi då 1999 – 2002 och framåt, konsekvent höll på med, först under 2004 års debatt om införandet av övergångsregler, faktiskt förstod och/eller började tro på oss – som pålitliga gröna socialliberaler. Fastän vi i flera år varit goda liberaler och stämma för stämma ständigt och målmedvetet skärpte argumenten i skarpa debatter i viktiga principfrågor för att fullfölja förnyelsen av det sakpolitiska innehållet.

Europafrågorna är det tydligaste exempel jag kan peka på. Den noggranne betraktaren inser att det är ett område där Centerpartiet sakta men säkert tagit kliv framåt och ägnat mycket tid, möda och kraft åt att prata oss samman. Jag är självfallet subjektiv i valet/minnet av exempel på sakfråga där en viktig förnyelse skett. Dels för att jag som tjänsteman på riksdagskansliet då höll i frågorna och därmed pennan/tangentbordet bakom vissa texter, dels för att jag alltsedan min tid i CUF fascinerats av och engagerat mig i frågorna om internationellt samarbete och solidaritet.

Därför är det knappast förvånande att alla centerpartister här i Kalmar är glada, att det är mycket konsensus och för att låna Knutssons avslutningsord, ”Maud Olofsson har en exceptionellt stark ställning i sitt parti”. Enade vi stå, söndrade vi falla. Vi är trygga, vi har varandra och jag är så glad och tacksam över att alla våra nya kollegor på riksdags- och partikansli själva nu får uppleva vad vi menat med att Centerrörelsen eller stämman är som one big happy family.

I mejl till jobbet kallade mig en brevskrivare för att vara en del av ”Stureplanscentern”. Det var nog avsett som ett skällsord eller anklagelse. Men för en enkel flicka från Tornedalen, med bägge fötterna fast förankrade i den myllan, veckopendlandes mellan Stockholm och Övre Kuivakangas (och därmed förmånen att få leva i det bästa av två världar!), som mig, känns det snarare som en eloge. Och samma sak med beteckningarna ”latteliberal” och ”De nya Mauderaterna”. Man frågar sig ivrigt: ”och?”

Ett minne från tiden då resan började har etsat sig fast särskilt. Jag och om det möjligen var min gamla kompis, kollega och vapendragare Sven Tornberg, hade funderat på vad som skulle hända om det plötsligt skulle börja gå bra i partiet. Vad skulle vi liksom göra då, vi som gått med i Centerpartiet efter 1970-talets storhetstid (1988 i mitt fall) och sedan dess bara varit med i utförslöpan. Skulle vi liksom vara rustade att bygga partiets framgångar, funderade vi självkritiskt?! Det var någon gång mellan 1999-2001 och jag dryftade dessa tvivel och tänkte högljutt – som i så många andra frågor då – med en av de riksdagsledamöter jag servade och jobbade med. Åsa Torstensson suckade, skrattade och försäkrade oss att vi troligen ändå skulle ha det lättare, att det skulle ge sig, än de som varit med när partiet var litet, blev stort och började och bara fortsatte att krympa. Idag är Åsa Torstensson infrastrukturminister i Sveriges första majoritetsregering på fyrtio år. Och resten är historia, som man brukar säga.

Annonser