Inför nästa års amerikanska presidentval kommer nu allt fler böcker om och med de olika kandidaterna. Demokraten Barack Obama har redan tidigare skrivit två egna böcker – Dreams from my Father och The Audacity of Hope. Mycket finns att säga om Obama, men på många sätt sammanfattas allt av konversationen mellan de två butiksbiträdena i Washington när jag köpte mina böcker.

– Jaha, Barack Obama. Jag fattar inte vad alla ser i honom – han har ingeting gjort och ingen vet vad han vill göra.
– Jag älskar Barack. Han är ung och står för något helt nytt. Och när han talar ryser man.

Det avsnitt från Obamas böcker jag fastnar mest för lär inte bli det mest uppmärksammade – det om Obamas syn på sig själv i förhållande till medierna (The Audacity of Hope, s 120-135). För även om Obama själv betonar att han inte har någon anledning att beklaga sig över hur medierna behandlat och speglat honom så konstaterar han samtidigt frankt att hans framgång är totalt beroende av mediebilden. ”For the broad public at least, I am who the media says I am. I say what they say I say. I become who they say I’ve become”, skriver Barack Obama (s 121). Allt skrivet som ett faktum och konstaterande. Inte som ett beklagande eller en bortförklaring.

Att acceptera att bilden av verkligheten är viktigare än verkligheten är ingen liten sak. Och det är absolut inte enkelt. För alla som någon gång sett en nyhet från ”insidan” vet att mediebilden och verkligheten kan skilja sig åt. Ibland mer, ibland mindre. Och politik handlar dessutom om att vilja. För de allra flesta politiker finns litet, om ens något, utrymme att kompromissa om sina åsikter. Trots dessa utmaningar är Obamas förhållningssätt till mediebilden det mest fruktsamma. För rätt hanterat skapar det nya förutsättningar att förändra. Men det är en annan historia (som Obama bara delvis berör i sin bok). Och hur mycket man än skriver om det är allt förstås mycket enklare sagt än gjort. Men den som lyckas kan uppenbarligen få sin publik att rysa.

Annonser