”Och detta är Tornedalendsc00038.jpg

När du kommer ska jag visa dig älven, stillheten och Gud”

Så vackert formulerade sig en av bygdens stora söner, Bengt Pohjanen, i sin och Jaakko Heikkiläs fotobok Meän maa/Vårat land. Alltsedan dess har dessa ord och denna rad återkommit till mig, när jag stått vid älvens strand eller blickat ut över älven från bergen. I synnerhet sedan jag flyttade hem till Tornedalen andra gången 2002 och sedan dess haft förmånen att leva nära, med och av vår nationalälv – Torneälven.

Det är för det här jag veckopendlar. Det är till och från det här jag reser två gånger varje vecka. Det här är Hemma. Det här är vad jag behöver för att fungera, för att livet ska ha mening, för att få nya krafter, ny lust, ny inspiration och ny ork. Det är här jag lever och älskar. Det är här jag bor. Det är här jag är kommunpolitiker. Det är det här jag brinner för och hämtar min drivkraft ifrån. Det är allt detta – som denna bild för mig symboliserar – som präglat och präglar mig, som gjort mig till den jag är eller inte är. Det är den här bygden jag är en dotter och produkt av. Det är den här bygden jag ödmjukt vill tjäna, eller ”med håg och hand” som vi sjunger i vår nationalsång Tornedalssången – som William Snell en gång för länge sedan skrev – vid högtidliga tillfällen, så det nyper i hjärtat och gråten nästan stockar sig i halsen.

Det här är mitt sammanhang. Det är här jag har mina rötter, mina förfäder, mitt språk, min kultur, min musik, min mat. Och de ännu inte vända bladen i mitt liv? Det är toner och klanger av finskt vemod, tango och humppa, musik skapad och framförd av människor som Hasse Alatalo, Norrlåtar, JP Nyströms, Laakso, Sofia Jannok, Jord, Raj Raj band, Torne river band, Bosse Lindberg, Willy Clay band. Och i grytan puttrar älgköttet, eller renköttsoppan, eller blodpalten. Och på spisen kokas det lingonsylt och saftas vinbärssaft med husets gamla saft-maja. Det är ord, böcker, berättelser, skrönor och goda historier, ljuv poesi av Gerda Antti, Mona Mörtlund, Bengt Pohjanen, Mikael Niemi, Arto Paasilinna, för att bara nämna några, som gör mitt liv värt att leva. Det är ganska enkla nöjen. Men… Efter en rushig tid, som den senaste månadens budgetjobb och centerstämma inneburit, när ens enda sociala umgänge utanför kollegorna på departementet, är trevliga taxichaufförer på Taxi Stockholm eller Taxi Kurir och man kommer på sig själv med att storhandla på Seven Eleven och det därmed varit så körigt en längre tid, då. Då är det så skönt att komma hem. Slå av jobbmobilen, inte bryta ihop över att handdatorn brutit ihop, att det inte gick att koppla upp distans-pc:n på veckans tjänsteresa i Kiruna och Luleå. Då är det så skönt att komma hem och bara få vara.

Nu har jag en veckas semester. Det är en vecka närmare vår nya bastu. Visst, jag kommer gå på partimöte här hemma ikväll, jag kommer att debattera på kommunfullmäktige imorgon och inte bara vara i skogen och plocka lingon, laga god mat och koka sylt. Det är för mig en ovärderlig vecka av vila och återhämtning. Och när Frank och jag om en vecka sätter oss i hyrbilen mot Umeå för att dagen därpå åka med Maud till Norge, och jag kommer tillbaka till jobbet på tisdag 25 september, kommer jag orka så mycket bättre att läsa alla tusen mejl och ta tag i alla de stackars telefonsamtal och obesvarade förfrågningar, som förföljer mig sedan budgetarbetet bröt ut andra veckan efter sommarsemestern.

Annonser