Det aer alltid inspirerande att besoeka och vistas i USA. Foer att komma i naerkontakt med den till synes utbredda och levande tron och oevertygelsen om att alla kan leva “the American dream”. Foer att paaminnas om det som borde vara sjaelvklart i ett samhaelle – att individen – inte staten – har ansvaret foer sitt liv.

Aer man en politisk junkie har de senaste dagarna haer varit svaarslagna. Med Clinton och Obamas moete, med Clintons farvaeltal till supportrarna igaar, som var helt ljuvligt. En uppvisning i att haalla liv i partiet, att ingjuta hopp och mod i partiarbetarna, att inspirera sina anhaengare till stordaad. Hon visade ledarskap, statsmannaskap.

Talade om det demokratiska partiet som en familj. Om hur hennes supportrar som arbetat saa haart foer henne, nu maaste arbeta lika haart foer Obama. Och hur historisk chansen att aater vaelja en demokratisk president aer och daerfoer inte faar gaa foerlorad. Hur mycket som staar paa spel, hemma i USA och ute i vaerlden. Talet var ocksaa mycket ideologiskt; hon paaminde om varfoer hon kandiderat, om hennes drivkrafter och vad sitt 40-aariga politiska engagemang handlat om. Om hur viktigt det aer att kampen bl a foer att foersakra maenniskor med saemst foerutsaettningar, foer maenniskors moejligheter till utbildning och jobb gaar vidare. Och foersaekrade att hon kommer att fortsaetta att driva de fraagorna.

Det var ett fantastiskt tal. Och igaar avslutade hon en fantastisk och storartad insats, som kommer att ha betydelse aeven laangt efter att hon satt punkt foer sin kampanj nu.

Annonser