Många har analyserat och kommenterat Obamas acceptance speach . Å det har vi förståss gjort här på Departementet.

 

Vi som till och från jobbar med att skriva tal vet att det är en tuff kamp mellan talskrivaren och själva talaren om hur talet ska skrivas och hur det sedan framförs. Och att det alltid är otroligt spännande att höra leveransen av talet, för att se om det blev som man tänkt sig, eller om talaren helt stryker ett parti till förmån för något som just då känns bättre att tala om.

 

Igår kommenterade professor Anders Sigrell i DN att Obama använt sig av memoriatekniken och att han jobbar otroligt väl med pauser när han ser ut över publiken. Så kan det nog te sig för en expert. Men praktikern som varit bakom kulisserna vet att de där blå små glasskivorna till vänster och höger om Obama på scenen var ”promtrar” som man läser sitt tal på. Och effekten det får är att det blir långa pauser och att talaren kan ta sig tid att titta ut över publikhavet under tiden som han läser nästa del som han ska säga.

 

Ett tal under en valrörelse är sällan 100% nytt. Det är ofta ett antal byggstenar som vävs ihop på nya sätt. Under valkampanj är dessa väl testade och talaren får ofta sina favoriter. Talskrivarens roll blir då att se till att det är publikens favoriter och inte talarens favoriter som blir kvar i talet.

 

Hos Obama och hans team så måste den största utmaningen (förutom att få tid att gå igenom talet mellan alla framträdanden och handskakningar) att stryka bland alla publikfavoriter eftersom de har en sådan förmåga att fånga politiken i ett vardaglig språk men med retorisk finess.

                                                      

På söndag ska jag och Håkan lära ut våra bästa knep till centerpartisterna på framtidskonventet och vi dammsuger just nu weben på Obamainspiration. Och försöker tänka. Yes we can!