Det s.k. prisbasbeloppet bestämmer nivån för olika sociala förmåner – garantipensioner, sjuk- och föräldrapenning samt studiemedel. Detta gör att bidragen automatiskt följer prisutvecklingen och att regeringen inte behöver gå till Riksdagen för att kunna garantera att exempelvis studiemedlen ska följa med inflationen, utan det räcker med att regeringen fastställer nivån på prisbasbeloppet, vilket görs efter förslag från SCB som räknar fram konsumentprisindexet (KPI).

Eftersom det för närvarande råder deflation föreslår SCB att prisbasbeloppet ska sänkas med 400 kr till 42 400 kr. Detta kommer att göra att studiemedlen automatiskt sänks med 72 kr i månaden, men eftersom KPI också minskar är detta en nominell förändring då den reella köpkraften är oförändrad. Om vi istället hade haft inflation hade studiemedlen nominellt höjts för att korrigera för försämrad köpkraft.

Igår meddelade regeringen att studiemedlen ska höjas med 430 kronor i månaden, vilket efter KPI-justering ger 350 kr mer i månaden.

För dem som har ett partipolitiskt intresse att förminska denna reform är det så klart frestande att låtsas om att man inte känner till skillnaden mellan nominella och reella belopp och formulera det som om reformen i sig endast är värd 350 kr.

Då är det desto mer uppseendeväckande att TCO:s utredare gör samma misstag, medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt. TCO är i alla fall på pappret partipolitiskt neutrala och därför är det uppseendeväckande att man (medvetet eller omedvetet) blandar äpplen och päron (dvs. nominella och reella belopp) för att förminska den här reformen.

I kommentatorsfältet har det kommit en del förtydligande från bloggskribenten, Kristina Persdotter:

Jag tycker att den reella effekten av ett politiskt förslag är den intressanta och därför skriver jag om den. En höjning av studiebidraget om cirka 15 kr är vad som är den verkliga förändringen för både den enskilda studenten och statsbudgeten.

De 15 kronorna härleds enligt Persdotter på följande sätt:

En sänkning av prisbasbeloppet med 400 kr innebär enligt CSN en sänkning av studiemedlet med 72 kr. 34 procent av studiemedlet är studiebidrag vilket innebär en sänkning med 24,50 kr av studiebidraget. Om regeringen samtidigt höjer studiebidraget med 40 kr innebär det totalt sett att studiebidraget höjs med 15,50 kr.

Här tar Persdotter regeringens reella nivåhöjning om 40 kr (alltså endast bidragsdelen) och drar bort den KPI-justerade sänkningen på 24,50 för att landa på 15,50 kr. TCO-utredaren blandar alltså den nominella sänkningen med den reella höjningen för att hon tycker att ”den reella effekten av ett politiskt förslag är den intressanta”.

Om vi istället hade haft en Zimbabwe-inflation (med tillhörande KPI-justerade höjningar av studiemedlen), hade vi då fått läsa på TCO:s blogg att Alliansregeringen hade chockhöjt studiemedlen?

För 2009 höjdes prisbasbeloppet med hela 1 800 kronor. Om man ska räkna som Persdotter gör innebär det att regeringen beslutade sig för att höja studiemedlet med ca 324 kr (*) förra året för att kompensera för den då höga inflationen. Denna nominella höjning är nästan lika stor som årets nominella (324 jämfört med 350), men den genererade ingen uppmärksamhet från TCO (vad jag har hittat i alla fall). Varför fick vi inte höra från TCO att Alliansregeringen höjde studiemedlen ganska betydande förra året?

Jag vill inte på något sätt vara elak, men finns det inte här antydningar om att TCO-utredaren inte till 100 % känner till distinktionen mellan nominella och reella begrepp, något som jag skulle vilja säga är en ganska så elementär kunskap?

Eller kan det, trots TCO:s på pappret partipolitiska neutralitet, finnas partipolitisk bias som fördunklar intellektet?

————————————————————–
(*)=Jag hittar inte den faktiska nivåhöjningen utan använder CSN:s informationen för att beräkna 2009 års höjning på samma sätt som 2010 års sänkning räknades fram.

Annonser