You are currently browsing the category archive for the ‘Mona Sahlin’ category.

”Why? Jag trodde vi skulle lösa klimatkrisen tillsammans”. Det var den förvånade polska statstjänstemannens reaktion när jag berättade om dagens utspel från socialdemokraternas Mona Sahlin där hon kritiserar regeringen för att ”brassa på med jättekablar (med el) från Sverige ner till Europa”.

Mötet med den polske statstjänstemannen föranleddes av att Maud idag var inbjuden till Polen av vice premiärminister Pawlak för att berätta mer om hur Sverige arbetat och arbetar för att öka den förnybara energin och möta klimathotet.

I underlagspapprena på vägen ner kunde jag läsa om Baltic Sea Region Energy Cooperation (BASREC) och om de baltiska ländernas vilja att få en kabel mellan dem och Sverige. Argumenten var flera. De är i behov av mer el när Ignalina stängs senare i år, de vill bredda möjligheten att få el från fler leverantörer, minska CO2-utsläppen och förbättra Östersjöns havsmiljö. Men det ska de tydligen inte få. I alla fall inte om Sahlin får bestämma.

Några timmar senare är dags för Maud att hålla sitt tal. Hon introduceras som ett välkänt namn för polackerna. Inte så mycket för klimat- och energiengagemanget som för den kamp hon för några år sedan drev mot övergångsregler och hotet om ”social turism”.

Då slår det mig att man kanske inte ska vara så förvånad över dagens socialdemokratiska utspel. För det går att se ett mönster. De vackra slagorden tycks sträcka sig till landets gränser. Efter varningar om social turism följer klimatnationalism. Fast jag hoppas jag har fel. Vi får väl se på torsdag när de första samtalen med oppositionen om framtidens energi- och klimatpolitik äger rum.

Stefan Löfven sägs vara upphovsman till ”S we can” tabben. Men departementet kan idag avslöja vilken socialdemokrat som troligen kläckt den käcka idén att importera amerikanska valmöten med läktare bakom talaren.

Håkan Juholt, biträdande partisekreterare dök oväntat upp i Springfield, VA några dagar innan presidentvalet i höstas. Offentligt brukar Socialdemokraterna påpeka att de inspireras av Demokraterna, men Juholt valde John McCains valmöte.

Uppenbart var att Joholt har goda kontakter hos Republikanerna då han blev eskorterad upp på VIP-läktaren. Och kanske var det här idén till Sahlins läktare i Västerås föddes?

Själv gillar jag tanken med människor bakom talaren som kan ge fin inramning och bra bilder. Men kanske inte utomhus, vintertid med snålblåst och minusgrader. Å andra sidan -en temperaturmätare på känslan i det Socialdemokratiska partiet?

nyc-och-wdc-2008-045

Kanske foto för att visa partiledaren?

nyc-och-wdc-2008-0441

Dick Erixon bloggar om läktaren här.
Widar Andersson skriver här.

Per Gudmundson på Svenska Dagbladets ledarredaktion uppmärksammar att den socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin i lördags deltog i en demonstration där stöd för Hamas och Hizbollah förekom, samt att den israeliska flaggan brändes.

Det är givetvis katastrofalt med ett stort civilt lidande som nu förekommer på Gaza-remsan, men det måste ändå, förmodar jag, kännetecknas som anmärkningsvärt att en socialdemokratisk partiledare och statsministerkandidat deltar i en demonstration där stöd för att slutföra Hitlers judeutrotning förekommer, direkt eller indirekt.

Stureplanscentern såg dagens ljus för drygt ett år sedan. Sedan dess har avdelningens rykte nått långt utanför tullarna. Många har försökt förklara mycket med den lilla avdelningen. Det gäller inte minst socialdemokratiska partiledare. I den senaste partiledardebatten visade exempelvis Mona Sahlin att hon inte bara för samma politik som sin företrädare. Hon använder också samma retorik. Sahlins något krystad argumentation kring Centerpartiet och Stureplanscentern var snarlik den som Göran Persson använde i samma talarstol bara ett halvår tidigare (med den skillnaden att Persson formulerade sig något stiligare).

När Stureplanscentern nu omgärdats med sådan mystik är det därför ganska befriande att höra avdelningens egna företrädare. I en artikel i Sundsvalls Tidning slår Stureplanscenterns ordförande Christer Mellstrand välfunnet sönder några av de många myter som man kommit att förknippats med. ”Motsättningen mellan stad och land är konstruerad och existerar egentligen bara i våra politiska motståndares fantasi. Det är lika viktigt med företagande, en god miljö och individens integritet oavsett var man bor och vad man jobbar med”, skriver Mellstrand bland annat (en något längre version av artikeln finns på Mellstrands blogg. Läs även gärna Aktuellt i Politikens intervju med Mellstrand).

Alldeles säkert lär vi även framöver få höra socialdemokrater av alla de slag försöka skrämmas med Stureplanscentern. ”De tycker sig ha något att tjäna på det”, som Johan Hammarqvist konstaterar. Låt så vara. I Centerpartiet har återinträdet i storstäderna väckt glädje och stolthet. Inte oro och skräck. För övrigt kan jag bara konstatera att flertalet av oss i Mauds stab har växt upp en bra bit utanför 08-området, men nu sedan flera år tillbaka rotat oss i Stockholm. Undrar hur vi passar in i den socialdemokratiska retoriken? Vi som inte tycker det är så märkvärdigt att ha en politik för både Stureplan och Strömsund.

”Hittills har socialdemokratin inte uttryckt så många nya ståndpunkter alls. (—) Det finns inte så mycket som skiljer Göran Persson och Mona Sahlin politiskt och historiskt”, förklarade vänsterpartiets partiledare Lars Ohly när han häromdagen medverkade i Ekots lördagsintervju. Man undrar om han hade fått tjuvläsa dagens socialdemokratiska budget. För när man läser vad Mona Sahlins parti vill idag är det svårt att inte känna hur att man förflyttats tillbaka till den tid då hon och Göran Persson styrde landet. En tid då klyftorna växte och över en miljon människor hamnade i utanförskap.

Det var inte riktigt så Mona Sahlin sa när hon blev partiledare. Då talade hon om behovet av förnyelse. Man skulle lära något av valförlusten och att politiken lett till massarbetslöshet. Men kanske ska man inte förvånas över att det inte blev mer än prat. Dels har ord alltid varit en starkare gren än handling för Sahlin. Dels förklarade hon redan i riksdagens partiledardebatt den 13 juni vad hon egentligen menade med ”förnyelse”: ”När jag säger förnyelse, Maud Olofsson, handlar det inte om att byta parti och byta politik, utan om att på områden vara självkritisk”. 

 

Jag förmodar att socialdemokraterna nu är färdiga med sin ”självkritik”. Och att de kom fram till att det var väljarna som hade fel. Inte de. Det skulle också förklara varför Pär Nuder i dagens Studio ett förklarade att han fann det ”motbjudande” att väljarna i förra valet såg till att socialdemokraterna kom i opposition. Det Nuder kallar ”motbjudande” är annars vad vi till vardags kallar för demokrati.

Sommarsemesterns sista vardag lyssnar jag på Sommar i P1 med socialdemokraternas ledare Mona Sahlin medan jag pysslar på här hemma i huset i Kuivakangas. ”Sommar” tillhör verkligen ett av mina sommar-måsten och det är alltid lika spännande att se vilka som kommer att sommarprata som att senare höra på programmen. I år har det dock blivit osedvanligt få program. Men Mona. Hon överraskar och överväldigar. I vart fall mig. Bra musik. Personligt och angeläget. Tårarna bränner under ögonlocken när hon talar om kräkklubben och Anna Lindh eller om hennes son som dog alltför tidigt.

Politiskt gillar jag hennes passion för lika rättigheter oavsett sexuell läggning eller hudfärg, mot hedersmord, trångsynthet och fanatism. Ett riktigt bra program med personlig touch kryddat med citat och minnesbilder. Fotbollsflickan i Rosengård som drömmer om att bli inte en ny Zlatan, men väl en ny Marta (förstås!). Kofi Annans kloka ord om att världen behöver fler barn som står vid sina föräldrars gravar, än det omvända förhållandet som det är idag och hur världens nöd och lidande skulle kunna lindras.

Mona Sahlin slår ett slag för politiken, demokratin och förtroendevalda. Om politiken som verktyg för förändring och hur politik gör skillnad. Om de hot och trakasserier som tyvärr också är verklighet till och med  för många av oss som är politiskt aktiva på kommunal nivå. 

Monas sommarprogram väcker ingen längtan till stenhårda konfrontationer, snarare dialog och samtal med ömsesidig respekt. Jag sätter punkt där och överlåter – när Mona också berör Nelson Mandela och hyllar honom med att låta Barbara Hendricks ljuva stämma ljuda till tonerna av Puccini – till andra, att anklaga henne för ett politiskt korrekt program. I liked it – for what it’s it worth.

RSS Senaste nytt från regeringen

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

Mest lästa inlägg