You are currently browsing the tag archive for the ‘politik’ tag.

Idag kan vi på DN debatt läsa att S-V-MP vill låna ett antal miljarder kronor för extra järnvägssatsningar.

Två snabba reflektioner:

1) Hur gick det senast när Vänsterpartierna ansvarade för infrastrukturen? Jo, dels blev underhållet lidande vilket vi bl.a. kunde se resultatet av i vintras. Den här regeringen har ökat anslagen till underhåll med 30 %, men det kommer att ta lång tid att återställa många års vanskötsel. Dessutom fanns det en massa luft i planerna. Detta åskådliggörs enklast genom att titta i den förra regeringens proposition ”Utökade planeringsramar för väg- och järnvägsinvesteringar 2004-2015” . Titta framförallt i tabell 7.1 i del 3 [PDF], sid 52. Där skrivs uttryckligen ”Kvarstående finansieringsbehov 65,9 miljarder kronor”. Nästan 66 miljarder kronor av investeringarna saknade alltså helt finansiering. Man kan fråga sig hur stor andel av de här 120 miljarder kronorna som nämns i dagens DN debatt, som faktiskt finns.

2) Statens upplåning påverkar det finansiella sparandet. När S-V-MP säger att man ska låna upp 55,3 miljarder kronor minskar det finansiella sparandet lika mycket. Om Socialdemokraterna fortfarande respekterar överskottsmålet om 1 % över en konjunkturcykel innebär detta i så fall att man måste spara in på annat, alternativt höja skatterna. Eller har Lars Ohly fått bestämma även över den ekonomiska politiken? En sak är klar. Den här artikeln hade aldrig kommit till stånd om Pär Nuder eller någon annan med erfarenhet från Finansdepartementet hade funnits nära Mona Sahlin.

De rödgröna har idag lämnat in sin motion som svar på Alliansregeringens IT-proposition.

En pikant förslag i deras motion går ut på att det statliga aktiebolaget Teracom nämns som lämplig aktör att överta TeliaSoneras kopparnät i Sverige eftersom ”Teracom erbjuder även öppna bredbands- och fastighetsnät” som de skriver i motionen. Gissningsvis är den rödgröna oppositionen inte särskilt uppdaterade på vad som händer på IT-sidan eftersom Teracom redan i höstas sålde hela verksamheten för 1 krona till CSIT och tvärt emot vad de rödgröna säger, inte längre bedriver ”öppna bredbands- och fastighetsnät”.

Ungefär 1,4 miljarder skattekronor plöjdes ned i Teracoms bredbandsprojekt under socialdemokratisk ledning, och Teracom misslyckades att få lönsamhet i det hela, enligt Computer Sweden som har granskat projektet. Detta förhindrar dock inte Socialdemokrater, Miljöpartister och Vänsterpartiet från att vilja att de ska försöka igen.

Man kan ju ställa sig frågan hur mycket Socialdemokraternas nya försök kommer att kosta skattebetalarna.

Fast vad ska man förvänta sig när en av deras ledare menar att en rödgrön infrastrukturminister inte ska syssla med IT-frågor?

Det s.k. prisbasbeloppet bestämmer nivån för olika sociala förmåner – garantipensioner, sjuk- och föräldrapenning samt studiemedel. Detta gör att bidragen automatiskt följer prisutvecklingen och att regeringen inte behöver gå till Riksdagen för att kunna garantera att exempelvis studiemedlen ska följa med inflationen, utan det räcker med att regeringen fastställer nivån på prisbasbeloppet, vilket görs efter förslag från SCB som räknar fram konsumentprisindexet (KPI).

Eftersom det för närvarande råder deflation föreslår SCB att prisbasbeloppet ska sänkas med 400 kr till 42 400 kr. Detta kommer att göra att studiemedlen automatiskt sänks med 72 kr i månaden, men eftersom KPI också minskar är detta en nominell förändring då den reella köpkraften är oförändrad. Om vi istället hade haft inflation hade studiemedlen nominellt höjts för att korrigera för försämrad köpkraft.

Igår meddelade regeringen att studiemedlen ska höjas med 430 kronor i månaden, vilket efter KPI-justering ger 350 kr mer i månaden.

För dem som har ett partipolitiskt intresse att förminska denna reform är det så klart frestande att låtsas om att man inte känner till skillnaden mellan nominella och reella belopp och formulera det som om reformen i sig endast är värd 350 kr.

Då är det desto mer uppseendeväckande att TCO:s utredare gör samma misstag, medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt. TCO är i alla fall på pappret partipolitiskt neutrala och därför är det uppseendeväckande att man (medvetet eller omedvetet) blandar äpplen och päron (dvs. nominella och reella belopp) för att förminska den här reformen.

I kommentatorsfältet har det kommit en del förtydligande från bloggskribenten, Kristina Persdotter:

Jag tycker att den reella effekten av ett politiskt förslag är den intressanta och därför skriver jag om den. En höjning av studiebidraget om cirka 15 kr är vad som är den verkliga förändringen för både den enskilda studenten och statsbudgeten.

De 15 kronorna härleds enligt Persdotter på följande sätt:

En sänkning av prisbasbeloppet med 400 kr innebär enligt CSN en sänkning av studiemedlet med 72 kr. 34 procent av studiemedlet är studiebidrag vilket innebär en sänkning med 24,50 kr av studiebidraget. Om regeringen samtidigt höjer studiebidraget med 40 kr innebär det totalt sett att studiebidraget höjs med 15,50 kr.

Här tar Persdotter regeringens reella nivåhöjning om 40 kr (alltså endast bidragsdelen) och drar bort den KPI-justerade sänkningen på 24,50 för att landa på 15,50 kr. TCO-utredaren blandar alltså den nominella sänkningen med den reella höjningen för att hon tycker att ”den reella effekten av ett politiskt förslag är den intressanta”.

Om vi istället hade haft en Zimbabwe-inflation (med tillhörande KPI-justerade höjningar av studiemedlen), hade vi då fått läsa på TCO:s blogg att Alliansregeringen hade chockhöjt studiemedlen?

För 2009 höjdes prisbasbeloppet med hela 1 800 kronor. Om man ska räkna som Persdotter gör innebär det att regeringen beslutade sig för att höja studiemedlet med ca 324 kr (*) förra året för att kompensera för den då höga inflationen. Denna nominella höjning är nästan lika stor som årets nominella (324 jämfört med 350), men den genererade ingen uppmärksamhet från TCO (vad jag har hittat i alla fall). Varför fick vi inte höra från TCO att Alliansregeringen höjde studiemedlen ganska betydande förra året?

Jag vill inte på något sätt vara elak, men finns det inte här antydningar om att TCO-utredaren inte till 100 % känner till distinktionen mellan nominella och reella begrepp, något som jag skulle vilja säga är en ganska så elementär kunskap?

Eller kan det, trots TCO:s på pappret partipolitiska neutralitet, finnas partipolitisk bias som fördunklar intellektet?

————————————————————–
(*)=Jag hittar inte den faktiska nivåhöjningen utan använder CSN:s informationen för att beräkna 2009 års höjning på samma sätt som 2010 års sänkning räknades fram.

Thomas Bodström har publicerat ett diagram från Riksdagens utredningstjänst som visar vilka inkomstgrupper som har fått högst disponibel inkomst tack vare regeringens jobbskatteavdrag.

Hela befolkningen är i diagrammet indelad i inkomstdeciler, vilket innebär att befolkningen är indelad i tio lika stora grupper. I decilgrupp 1 återfinns de 10 % med lägst inkomst, under 93 700 kronor per år. Dessa individer är till antalet lika många som tjänar över 460 500 kr, som råkar vara de 10 % med högst inkomst.

Vad säger då diagrammet? Tja, det bekräftar i stort sett jobbskatteavdragets syfte, att premiera arbete och öka arbetsutbudet.

Den första inkomstdecilen som i kronor räknat har fått en ganska blygsam sänkning har en månadslön på 7 800 kr eller lägre, och består förmodligen i stor utsträckning studenter som jobbar deltid. De som har heltidsjobb återfinns i decilgrupp 5 eller högre och det är också de som får skattesänkningarna i störst utsträckning. Jag har svårt att se att detta skulle vara särskilt konstigt. En sjuksköterska med en genomsnittslön på 23 000 kr befinner sig i inkomstdecilgrupp 6 och har fått betydande skattesänkningar. En gymnasielärare med 25 000 kr i månadslön återfinns i inkomstdecilgrupp 7 och har också fått betydande skattesänkningar.

Frågan är vilket syfte som Bodström egentligen har med att publicera diagrammet. Tycker han att det är fel att sjuksköterskor får mer pengar i plånboken? Det är svårt att veta, men misstanken ligger nära till hands.

Dessutom bör man ju även titta på skattesänkningar som procent av inkomst. I förra budgetpropositionen fanns en sådan uträkning där det framgår att ett vårdbiträde i år betalar 23,1 % av sin inkomst i skatt. Under den socialdemokratiska regeringens sista år betalade han/hon 28,9 % i skatt, vilket är en skattesänkning på 5,8 procentenheter, eller 1 102 kr i månaden. En läkare har fått 3,6 procentenheter lägre skatt; Se diagrammen nedan. Sid 23 i Budgetpropositionen för 2009 [PDF].

Jag brukar för det mesta undvika att läsa läsarkommentarer till tidningsartiklar på nätet eftersom de inte alltid håller, ehrm hög standard. Men ibland hittar man en pärla, som nedanstående på aftonbladet.se:

[Signaturen tenshi:] Genom vänsterns och sossarnas kamp för en rättvisare fördelning av sveriges rikedommar och fackens kamp för bättre jobb och lön hade den största klassen inte haft köpkraften som den hade, och friheten från att jobba 18 timmar om dygnet.

Precis ovanför kommentatorsfältet finns en tabell över köpkraften i olika länder som har beräknats med hjälp av Big Mac-indexet. I Stockholm måste man i genomsnitt jobba i 20 minuter för att få råd med en Big Mac. I New York räcker det med 14.

Man kan också tycka att Aftonbladets rubrik ”Danskarna rikast – vi först på 17:e plats” kanske borde ha lett till en del ringande varningsklockor för att den egna hypotesen inte är riktigt vattentät?

Igår kom förklaringen till varför Socialdemokraterna nyligen har börjat prata om varför tonnageskatten är viktig:

[Tonnageskatt] är dessutom en fråga som man bara driver när man sitter i opposition. 

Citat Claes-Göran Brandin (s), ledamot av riksdagens trafikutskott, anförande 120 .